Etiketter

,

Jag älskar introt till Plainsong. Det är som glitter och skimmer och en varm filt. Innan Cure-konserten i höstas hoppades jag på att den skulle vara öppningsnummer, och så blev det också.

I höstas var det andra gången jag hörde The Cure. (Förra gången var någon gång på 90-talet – efter att plattan Wish, den med Friday I’m in love, kom. 1994 kanske?) Höstens konsert var najs och kul och Robert Smith var sig lik men lite gubbigare men fortfarande med lika spretigt hår och bandet var fullt av energi och de spelade i närmare tre timmar…

 

Annonser