Etiketter

, , , ,

Sportlov. Jag är krasslig. Barnen är hemma. Gemensamt roar vi oss med att spela tevespel. Ibland var och en för sig. Ibland tillsammans. Vi byter handkontroller hejvilt. Hoppar ur och in i spelet. Ber varandra om hjälp. Vi är jämbördiga i vårt spelande.

Vi spelar Hobbit (Bilbo) och Sagan om ringen. Legoversionerna. De är lagom svårighetsgrad för oss alla. Dessutom är det ingen blodspillan i spelen, utan Lego-figurerna går sönder och byggs ihop igen. Genialt.

Spelen bygger på filmerna som i sin tur bygger på J.R. R Tolkiens böcker. Boken Bilbo har vi alla läst. Vi känner alla till Tolkiens Midgård, den värld som spelen rör sig i. Barnen har sett utvalda delar ur både Hobbitfilmerna och Sagan om ringen-filmerna. Vi blir sugna att läsa böckerna igen.

lotr

Bild från dailymail.co.uk

I min värld hör allt detta ihop. Litteraturen är en förutsättning för filmen och spelet. Men  spelet kan också vara en förutsättning för litteraturen. Ibland kan det vara en poäng att använda sig av populärkultur för att ledas in i litteraturen. Likaväl kan litteraturen skapa ytterligare förståelse kring ett spel eller en film. Vi får möjlighet att möta texter på fler än ett sätt, ur ett vidgat perspektiv.

Vissa menar att man blir matad med bilder och inte får fantisera själv, om man ”ser filmen, istället för att läsa boken”. Jag anser inte att dessa två står emot varandra. De är två skilda konstformer – som båda berättar en historia. I bland utgår uttrycksformerna från samma berättelse. Men den berättas på olika sätt, utifrån konstformen eller mediets förutsättningar.

För mig är det berikande.

Annonser