The end — 100/100

Etiketter

,

Hundra blogginlägg. Eller till och med hundraett eftersom jag gjorde dubbla en dag. Men det som började som en skrivutmaning utifrån tankar om livet i smått och stort, kändes torftigt och meningslöst efter terrorattacken i Stockholm. Jag tappade lusten att skriva. 

Istället valde jag att dela låtar. Och det har juefterhand blivit en del skrivande och tankar om livet, utifrån låtarna istället.

Det har varit väldigt roligt att gräva i mitt eget musiklyssnande, nu och som yngre. Jag har samlat låtarna i en egen spotifylista: #blogg100  Där finns också Kings of Leons The end med.

Tusen tack för att du har varit med och följt mig i #blogg100 ❤ 

Annonser

Nothing compares 2 U — 98/100

Etiketter

,

Prince skrev låten till funkbandet The family 1985, men den blev ingen hit då. Och det kan man nästan haja när man hör originalversionen …
För 27(!) år sen kom Sinead O’connors monsterhit. Jag tycker att den håller fortfarande. Den är verkligen jättefin i hennes version. Nothing compares 2 U 

Senare gjorde Prince själv en inspelning av låten i sann Prince-anda.

Här är också ett Youtube-klipp från förra året, när Chris Cornell gör den. https://youtu.be/IuUDRU9-HRk

Good enough — 97/100

Etiketter

,

Jag har lyssnat väldigt, väldigt mycket på kanadensiska singersongwritern Sarah McLachlan genom åren. Sarah McLahlan har en fantastiskt fin röst och hennes låtar har för mig varit både feelgoodmusik och tröst ♡ Jag hade förmånen att höra henne live 2004 då hon var och spelade i Stockholm. Länge sedan nu. Jag tycker nog att det är dags för henne att komma tillbaka igen… 

Från plattan Fumbling towards ecstasy kommer Good enough

Here I am — 96/100

Etiketter

,

En av orsakerna till att jag lyssnar på så mycket olika musik och gillar många olika genrer, tror jag är att jag under uppväxtåren fått olika musikaliska influenser från otroligt många håll. Från släkt, vänner, skola, musikskola m.m.  Jag tänker att jag på så sätt fått tillgång till väldigt många olika ”musikaliska känselspröt… ” 

Det var främst en kompis som bidrog med hårdrocksmusiken – fast den så här i backspegeln inte är särskilt hård! –  under uppväxten. Hon och hennes hårdrockspappa… 😉 Det var mycket Skid row, Mötley Crüe, White lion, Whitesnake och Alice Cooper i bakgrunden vid lek och prat i hennes flickrum… 

Här är Skid rows Here I am 

Amaranth — 92/100

Etiketter

,

Det absolut vanligaste är väl att hårdrocksband har manliga vokalister. Men jag är också väldigt förtjust i kvinnliga röster i kombination med tunga gitarriff och trumbeats.

Några favoriter är finska Nightwish, nederländska Within temptation och amerikanska Evanescence som sysslar med det man skulle kunna skulle kunna kalla för symfonisk (hård-)rock.  Crucified Barbara och Drain var också två svenska (numer upplösta) hårdrocksband med kvinnliga vokalister.

Här är Amaranth med Nightwish